Juli

Välkommen till

Blädinge hembygdsförening

Juli månads minnesmärke:

Västra Fällan, Furetorpet

Text hämtad ut Vislanda-Blädingeboken del I

av hembygdsforskaren Johan Karlsson 1967.


VÄSTRA FÄLLAN, FURETORPET, ”FE´-ET” UNDER SÖDRA VARE

VÄSTREGÅRD


N  56o49.642´

E 014o24.759´

Höjd 190 m


Detta torp har legat öster om soldattorpet i L:a Varven utmed den gångstig som går från Espetuna och vid detta torp grenar sig så att en stig går till S. Vare och en till Vislanda över L:a Varven och Ekevarven.


På detta torp var knappast födan till en ko. Här bodde under mitten av 1800-talet en torpare som hette Johannes Olofsson, född 1814 6/4, och hans hustru Kristina Svensdotter, född 1807. De hade fyra barn. Där var gränslöst fattigt, rena nöden, när barnen var små. Johannes var sådan att om han fick litet mat med sig hem när han hade varit borta och arbetat så gömde han undan den för egen del, hustrun fick klara sig och barnen bäst hon kunde.

´Barnen var Sven Johan, Karl, Anna och Maria. Enligt kyrk-boken reste Sven Johan och Maria till Amerika i slutet av 1860-talet. Men de kom snart åter hem, ty Sven Johan skadade sig så att han blev halt och Maria står senare omtalad som sjuklig varför det är troligt att de fick åka s.k. konsulatskjuts hem.


Både Karl och Sven Johan blev senare torpare. Johannes i Fe´-et som han kallades var mycket anlitad till att dra ut tänder. Det kom folk från när och fjärran för att få tänder utdragna. Priset var 10–15, de sista åren 25 öre pr styck. Alla tänderna tog han vara på och han hade ett ganska unikt gömställe för dem. Som stugan inte var brädfodrad var det springor mellan timret. Här stoppade Johannes in tänderna. När stugan revs hittades tusentals tänder i olika storlekar mellan timmerträna.


Johannes var även en mycket styv jägare. Det påstods att han kunde förtrolla andras bössor och även göra sin absolut träffsäker. Under en jakt råkade han ut för olyckan att bryta ena benet. Han lyckades dock släpa sig hem. Någon doktor var det inte tal om att anlita, utan Anders Nilsson i Andersboda spjälkade benet, sedan fick det läkas själv.

Johannes som svor till till vart och vartannat ord, fick ligga till sängs rätt länge och han brukade säga: ”Läks inte benet så att jag lever över så blir det min dö”. Folk sade att någon kallbrand kunde det inte bli i benet, så många rödglödgade eder som Johannes läst över det.

 

Johannes hade en väldresserad jakthund. När de blev sovellösa släppte hustrun ut hunden och innan kvällen kom den hem med en hare, en orre eller en tjäder. Direkt svälta behövde de således inte göra den tiden Johannes låg till sängs. Hundkojan i sten är för övrigt en av lämningarna efter torpet som finns kvar ännu i dag.

 

Även som djurläkare var Johannes mycket anlitad. De mediciner han använde var huvudsakligen snus, tobak, brännvin, alun, grisister m.m. och så inte att förglömma litet hokus pokus. När han hade behandlat en ko och skulle gå hem brukade han säga: ”Lever kon så lever, skulle hon dö kan ni säga till för då vill jag gära ha med av den för jag är inte vidskeplig utan äter gärna sådant kött”.

 

På 1880-talet blev Johannes änkling. Efter någon tid gifte han om sig med en kvinna vid namn Ingrid Månsdotter, född 1823 11/5.

  När Johannes dog flyttade Ingrid till ”Jon Värre” och efter någon tid revs husen. Vid Furetorpet stod en syrenbuske vid vartdera av de två fönstren. De står kvar och blommar än i dag på vårarna trots att det är över 60 år sedan det bodde folk där. (1967)


Senast uppdaterad 2017-08-20