Maj 2022

Ur Smålandsposten N:o 53 Lördagen den 5 April 1952.

 Registrering av traktorer Från och med den 1 juli 1952 skola samtliga traktorer, som äro försedda med gummihjul eller band, registreras. Traktor, som tagits i bruk före den 1 januari 1952, kan registreras utan föregående besiktning, om ansökan om registrering göres hos länsstyrelsen före den 1 maj 1952. Vid sådan ansökan skall på särskilt formulär fogas vissa uppgifter om traktorn samt, såvitt angår traktor med gummihjul, försäkringsbevis (vita kort) i två exemplar. Traktor, som tillkommit genom ombyggnad av bil (s.k. epatraktor), omfattas icke av nämnda medgivande, utan skall besiktigas av besiktningsman. Formulär för ändamålet och närmare anvisningar om desammas ifyllande erhållas hos länsstyrelsen, samt hos landsfiskalerna i länet. Registreringskostnaderna utgöra 4 kronor, för gummihjuls- och 2 kronor för bandtraktor. Länsstyrelsen uppmanar härigenom ägare av andra traktorer än s.k. epatraktorer att begagna sig av här beskrivet registreringsförfarande före den 1 maj 1952. Därigenom undvikas de besvär, som uppstå i samband med besiktningsförrättningar. Växjö i landskansliet den 8 mars 1952.

LÄNSSTYRELSEN

Klipp hämtat ur Volvos kundtidning Traktornytt April 1955.

DET MODERNA JORDBRUKET GER OSS TID ATT VARA GAMMALMODIGA VÄRENDS HJÄRTA ligger i Blädinge. Där, mitt emellan Vislanda och Alvesta, utbreder sig ett bördigt slättland, där hagarnas leenden ständigt håller storskogens allvar på avstånd. Det där sätter sin prägel på bygdens människor. De är lätta till sinnes, glada i arbete och jublande i fest. I Blädinge går man på gille mest var och varannan lördag. Gästfriheten är nämligen obegränsad – ingen i roten ställs utanför. Det där med rote är väl en hedenhös gemenskap som ingen i Blädinge vill släppa. Vi hade nöjet att delta i ett sådant där gille. Husfrun på Jutagården, fru Ingeborg Wärenfeldt, fyllde år. Det hände i november, men redan vid midsommar sattes 100 tuppkycklingar på gödning och när dagen var inne hade budkavlen gått runt och 100 gäster samlades – inte i Jutagården utan i hembygdsgården, ty där är det som gillena hålls mest varje veckoskifte. Dit drar man med gödda tuppar och gödda kalvar och grisar i syltor och aladåber. Där samlar man musikanterna och där tråder man dansen till sol går upp. Den fina bygdegården en magnifik gästabudsal, scen för teateramatörer och andra som vill uppträda, med ett ultramodernt kök, där professionella kokerskor tillreder gårdarnas håvor. Blädingeborna är stolta över sin bygdegård, nästan lika stolta som de är över sin vackra kyrka med anor från mycket gammal kristen tid. Uråldriga takmålningar plockas fram pö om pö. Stoltast är de över hembygden. Den gamla Värendsdräkten bärs av var och varannan bondmora – den är magnifik och fick Gustaf VI Adolf att missa tidtabellen åtskilliga sekunder under Eriksgatan genom Kronoberg. Blädingeborna odlar bygdekultur i samma takt som de odlar jorden. De trivs på ett sjusärdeles sätt. Men hur hinner de. Erkannerligen fruarna, hur hinner ni? Frågan ställs till gillesvärdinnan mellan hambo och gammelvals. – Jo, säger hon, tack vare att vi moderniserar jordbruket hinner vi med att vara gammalmodiga. Och när hon talar om modernisering av jordbruk, tänker hon inte bara på att männen gränslar traktorer och föder upp svin med automatiska utfordringsapparater. Hon tänker nog mest på sitt fina kök med vatten och avlopp, elektrisk spis, tvättmaskinen, centralvärmen som alstras av sågspån från det närbelägna sågverket och allra mest tänker hon kanske på djupfrysningsaggregatet med dess räcka av färdiga måltider i helg och söcken – där ligger grisen, där ligger kalven, där ligger julkorven, som räcker till midsommar, där ligger jägarlagets jaktlycka i form av rådjur och fasan. Fru Ingeborg Wärenfeldt plockar fram en måltid ur kylboxen. De moderna köken ger tid till vävning. 6 – Är det inte lustigt att maskinen har återfört lantgårdarna till självhushållningens tid, säger fru Wärenfeldt. Ja visst är det lustigt att en bondmora varje dag hinner utfordra sex människor morgon, middag och kväll, hinner väva en vidunderlig nöthårsmatta, hinner chefa i lottakåren, hinner med Röda kors, hinner med husmodersföreningen, hinner med motorklubben, hinner med aktivitet i den politiska klubben. Vi tog nattkvarter i Jutagården, som liksom de flesta gårdar i Blädinge är fonden till en herrgårdsallé. Vi var inte ensamma – Jutagården hade den natten 30 gäster, som i morgonväkten åt en bellmansk frukost och avsevärt decimerade 10 kilo djupfryst blekingeål.

Receptet. Isterband

Någon mera typisk smålandsrätt än isterband finns inte om man undantar ostkakan. Alltså: 4–5 kaffekoppar korngryn. 2–3 liter vatten. 1 matsked salt till vattnet. 2 kg fett fläskkött. 2–3 stora gula lökar. Salt , vitpeppar och kryddpeppar efter smak. 4 – 5 meter krokskinn. Beredning: Korngrynen sättes på i kokande vatten och får koka under lock tills vattnet kokat in och grynen är mjuka och svällda. Efter avslutad kokning får grynen stå och svälla ytterligare, De kryddas med salt och peppar. Fläsket males en gång i köttkvarn tillsammans med löken. Sedan grynen svalnat arbetas de ihop med fläsket till en smidig smet. Tenderar den att bli för hård spädes den med kallt vatten. Smeten smakas av och fylles lagom kompakt i de rena urvattnade fjälstren. Korvarna knytes ihop i passande längder och hänges efter att ha strukits med saltlösning upp för att torka och lätt syras.