Mars 2022

Blädingeås affär ca 1920-21

Blädingeås affär 1930 talet

Den gamla lantaffären i Blädingeås

(Den här berättelsen är baserad på två artiklar i tidningen Kvällsstunden, nr 5 1997 och nr 43 1998. Tidningsartiklarna skrevs av nu framlidne Reinhold Virdeskog, som var barnfödd i Blädingeås.

År 1920 öppnades en ny lanthandel vid korsvägen i byn Blädingeås. Det var Reinhold Virdeskogs far som lät bygga huset med lanthandeln.

Reinholds far föddes i ett lantbrukarhem år 1890. Han var yngst av nio syskon (varav två dog i späd ålder). Fyra av de sex bröderna utvandrade till USA. En av bröderna, Gustav, reste 19 år gammal år 1888 från Göteborg till Nordamerika med passagerarångaren Lusitania. Överfarten tog tre månader. Gustav såg till att hans bröder Samuel och Carl Petter kom över till ”det förlovade landet” åren 1890 och 1895. Gustav var också hemma i Sverige och hämtade sig flickvän Hulda. Vid ett annat besök i hemlandet tog han också med sig sin halvbror John.

Reinholds far var i tidiga år mycket klen och sjuk. Han led bl.a. av benröta i ett ben, något som på den tiden var mycket svårbotat. Hans föräldrar sökte flera gånger hjälp av en ”klok gubbe”, och tydligen kunde denne bota honom.

Kanske var det sjukdomen, tillsammans med ett svagt intresse för jordbruk, som gjorde att han tidigt bestämde sig för att bli handelsman. De personliga förutsättningarna var goda: han var pratsam, idérik, orädd och vågade satsa. År 1908 startade han en liten affär hemma på gården. Och år 1914 övertog han C M Welanders Speceri & Diversehandel i Vislanda.

Redan 1916 fick han lämna affären i Vislanda. Kanske hade han satsat alltför högt. Men det sades också, att affärskollegorna i samhället såg en fara i hans goda affärsegenskaper och gjorde gemensam sak att ”frysa ut honom”. Så redan efter två år var han tillbaka där han började sin affärsverksamhet hemma på gården. Den hade under hans tid i Vislanda drivits som något av en filial med hjälp av en syster.

Hans dröm hade hela tiden varit en stor, fin affär ute på landsbygden. Där bodde människorna som producerade många säljbara produkter av olika slag. På den tiden var det ofta antingen en handel på kredit (på krita) eller en byteshandel mellan kunden och affären. I en korg kunde lantbrukarfrun medföra antingen en smörtrilling eller ägg. I utbyte köptes kaffe, socker och andra nödvändiga livsmedel.

Så stod den nya affären klar för invigning 1920. I det nybyggda huset ingick bostad, affärslokal, kontor, lagerlokal, källare. Det fanns också ett utvändigt magasin.

Förutom affärslokalerna var det också nödvändigt med telefon. Televerket installerade på den tiden ledningar bara inom samhällena, så Reinholds far byggde själv stolpar, tråd och isolatorer på en sträcka av 8 kilometer för att få anslutning till det allmänna telefonnätet. Affärens telefon betjänade också ett 70-tal hushåll som alla saknade telefon fram till början av 1940-talet.

I den nya affären började Reinholds far driva handel i en större skala. Här ett litet axplock av vad som förmedlades: smör, ägg, hö, halm, havre, grankottar, ekbark till garverier, höns och tuppar, skogsfågel och annat vilt, blåbär, lingon, samt svin, får och gödkalvar. Det fanns även en del tyngre utrustning för jordbruket, såsom separatorer, slåttermaskiner, plogar, harvar. Priset på en Westerås slåttermaskin 4,5 fot låg på 185 kr, en plog på 40 kr.

Blädingeås affär i början på 1920-talet

Smör och ägg såldes i mycket stor utsträckning till Stockholm och norra Sverige. Oftast rörde det sig om 100 kg smör och 50 tjog ägg per leverans. Under den kallaste årstiden sändes äggen med varmvagn. Äggen måste packas mycket noga för att inte skaka sönder vid omlastningar på den långa vägen till Jokkmokk, Nattavara, Malmberget, Arvidsjaur och andra platser norrut. Hö och halm såldes till regementen i Växjö och Kristianstad. Råghalm sändes med många vagnar till Eslöv och även någon vagn till Danmark. Huvudparten av råg- och halmbalarna användes till taktäckning. Det var viktigt att råghalmen var handbalad om den skulle duga till detta ändamål. Potatis såldes oftast i vagnslaster till Stockholm.

Som regel såldes svin, kalvar och andra djur slaktade, men det förekom även att levande slaktdjur såldes för transport på järnväg. Ett brev från Eslövs Svinslakteri AB i juli 1923 berättar om detta:

”Enligt dagens telefonsamtal hade Ni tänkt lasta en del svin till oss om måndag och vill vi här endast meddela att Ni i denna kollusala hetta måste vara ytterst försiktiga vid lastningen, för någon risk kunna vi ej stå, om vid framkomsten någon är död. Ni måste binda järnvägsdörrarna alldeles öppna, samt spika grindar för och begjuta svinen rikligt med kallt vatten.”

Även på andra områden hade handelsmannen lite ”näsa” för affärer. Under många år arrenderade han stora jaktmarker, som han sedan i sin tur upplät för jakt av bl.a. skogsfågel. Mest var det förmögna disponenter och direktörer från Danmark som kom för att jaga. På den tiden var det gott om både tjäder och orre. Vackra fågelhundar och stora fina bilar kunde ses vid dessa besök.

Under stor del av sitt yrkesverksamma liv drev han en kennel för avelsuppfödning av schiller- och hamiltonstövare. Aveln fick många fina priser, och vid försäljning blev förtjänsten oftast mycket god.

Kanske var det just denna handel med jakthundar som blev lanthandlarens olycka. Han var något av en kändis, så det var många som tog hans säljaregenskaper till hjälp med att avyttra egna jakthundar. Då kom ofta starka drycker på bordet, det var liksom lite lättare att då komma till affär. Om hunden hade sämre egenskaper, kunde priset kanske höjas en aning tack vare dryckerna.  

Hur som helst så kom detta att menligt inverka på handelsmannens karaktär, och han blev mer och mer alkoholberoende.

Såväl handlare som kunder hade det ofta bekymmersamt med ekonomin. Som en hjälp vid tillfällig penningbrist förekom en nödlösning, nämligen ”att dra en växel”. Några enkla rader nedtecknade på ett litet papper med en blyertspenna är ett uttryck av vanmakt inför stunden och framtiden:

”Bäste handlare Pettersson.

Här sänder jag växeln men jag äger inte ett öre till omsättning och inte vet jag när jag får några. Du får vara snäll o lägga ut en femma för mej, kan ja betala igen så skall jag.

Vänligen Gunnar Häll”.  

Lanthandeln övertogs så småningom av Reinhold och hans hemmavarande syskon som turades om att hjälpa till i affären under flera år.

Historien om ”den olåsta dörren”

I slutet av 1930-talet och början av 1940-talet utplacerades en del kriminalpatienter från Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö, kanske några också från Växjö Kriminalvårdsanstalt. Det var en slags försöksutskrivning.

De flesta av dem kom till lantbrukare runt om i länet. Också till byarna runt lanthandeln i Blädingeås anlände ett flertal av dem. Mycket arbete utfördes på den tiden manuellt, så i de flesta fall behövdes ej någon större vana för utförandet av dåtida tunga arbeten. Ofta var det en mycket billig ”dräng” som lantbrukaren fick. Troligen utgick någon liten ersättning till lantbrukaren för mat och logi för den utplacerade. Å andra sidan fick nog bonden inte någon uttömmande information beträffande den utplacerades föregående förseelser. Därför var det säkerligen ett visst risktagande att ha personen som ”familjemedlem”.

En av dessa försökspatienter från SSS var orsaken till historien om ”den olåsta dörren”.

En morgon när syskonen kom ner till butiken fann de affärsdörren olåst. De tyckte det var egendomligt, eftersom de alltid var mycket noga med att låsa den vid stängningsdags. De kunde inte komma på någon annan förklaring än att de ändå måste ha glömt att låsa dörren.

Dagarna fortsatte att rulla på som vanligt. Men så en dag hände det igen. Dörren var olåst när affären skulle öppnas på morgonen kl. 8. Nu började syskonen verkligen undra. Inbrott kunde det ju inte vara. Alla dörrar och fönster var stängda, och affärsdörren reglades ju alltid inifrån. Verkligen egendomligt!

Ingen oordning förekom, utan allt var som vanligt bland varor och inredning. Men ändå. De började göra en ordentlig undersökning innan första kunden anlände. Ett av syskonen gick runt affärslokalen utvändigt. Då observerades en liten egendomlig rand i gruset utanför ett av de två små fönstren till den obligatoriska källare som fanns i alla lantaffärer och som var dåtidens kylskåp. Kunde det verkligen vara möjligt för en person att ”åla” sig in igenom detta lilla fönster som mätte endast 30x50 cm, och som var placerat precis i marknivå.

Efter denna upptäckt gick de igenom varulagret mera noggrant. De fann då att en del tobaksvaror var försvunna, tillika en del choklad. Hyllorna var inte tömda, så därför var det svårt att upptäcka stöld. Möjligen fattades också ett blåställ (blåbyxor och blåblus). Nu började de förstå att någon objuden gäst varit inne i affären under natten.

En mycket, mycket spinkig person hade tagit sin in via detta källarfönster, vilket de förstod måste ha skett vid två tillfällen. Oj vilket besvär för ett klädesplagg samt lite tobak och choklad! Han måste ha firat sig ner en och en halv meter till källargolvet, sedan tagit sig uppför en trappa, där en tung läm (lucka) spärrade vägen upp till affärslokalerna. Men hur kunde han veta att denna lucka inte var reglad eller spärrad uppifrån? Om så hade varit fallet, hade han varit i säkert förvar i källaren tills butikspersonalen anlände, eftersom det skulle ha varit omöjligt att ta sig ut i det fria genom samma fönster. I källaren förvarades alla färskvaror, så det fanns gott om mat för en eventuellt instängd person. Efter att ha försett sig med sitt tjuvgods var det en enkel sak att regla upp affärsdörren och försvinna.

Det lilla källarfönstret (30 x 50 cm) som tjuven tog sin in genom. Fotot är taget vid en visning av affären, då hågade besökare själva kunde prova på.      

Men varför hade han inte tagit några pengar i kassaapparaten? Även om det inte fanns några större summor där, så är ju pengar alltid pengar och brukar vara det första en tjuv önskar plocka på sig.

Nu började deras lilla detektivarbete ta fart. Kunde tjuven tidigare under affärstid ha varit inne och handlat och då gjort vissa iakttagelser? Ja, så måste nog vara fallet. För då visste han att den gamla kassaapparaten, när den öppnades, gav ifrån sig en kraftig ringsignal som kunde väcka de inneboende.                                 

Bröderna försökte lägga ihop sina iakttagelser: Tjuven måste vara mycket klent byggd, kanske ganska ung. Varför hade han endast stulit rökvaror och choklad? Om ett blåställ fanns med i stöldgodset, kunde det tyda på att det varit någon från en bondgård eller liknande? Helt klart! Han var troligen storrökare och tjänade inte tillräckligt med pengar för inköpen.

De försökte erinra sig om de kunde komma ihåg någon person som varit inne och köpt speciellt tobak. Under semestertid på sommaren var det ganska många personer som stannade till, kom in och gjorde några små inköp. Samtidigt var det på den tiden mycket vanligare med att man rökte. Bland dem som köpte rökvaror var det svårt att peka ut någon speciell, och de visste inte mycket om sina mer tillfälliga kunder. Även bland deras egna bekanta och kunder fanns åtskilliga s k storrökare.

Men en snilleblixt slog dem. Hade de inte en gång hört frun i en familj, som hade en så fem-femma (benämning på personer intagna på SSS) i sin tjänst, yttra något om tobaksbruk? Jo, bestämt sa hon väl så här: ”Ja, min gubbe och våran nye dräng röker mycket”.

Efter detta konstaterande började de starkt misstänka denne ”dräng”.

Sagt och gjort. De måste försöka komma i kontakt med den misstänktes arbetsgivare snarast möjligt för att höra om mannen fortfarande var kvar på gården. Eftersom arbetsgivarens familj var en så kallad ”strökund” men välbekant, var det inga problem att framföra misstankarna om stölden. Arbetsgivaren berättade att ”drängen” inte var kvar längre. Han hade flyttat till en större gård, men huruvida han var kvar där visste han inte. Men de fick hans nya adress.

Den nya arbetsplatsen på den stora gården låg ganska långt bort, och folket där var helt okända för Reinhold och hans bror.

Reinholds bror som var äldre tog till sin uppgift att besöka den här gården. Bilar var inte var mans egendom på den tiden, så det blev till att cykla fram och tillbaka.

Brodern berättade vad som hände:

”Jag var nog lite tveksam om hur jag skulle gå till väga när jag kom fram till gården. Jag kunde ju inte anklaga en helt främmande person för någonting utan bevis. Därför tänkte jag ta en blick in i hans rum på gården, för att se om där fanns något som avslöjade honom. Men - lättare saker kan man ju företa sig.

Framkommen till gården parkerade jag min cykel utanför bostaden. Ingen människa syntes till. Jag hoppades innerligt att bondmoran var ensam inne i köket. Och jag hade tur när jag stegade in. Jag såg att den kraftiga damen verkade vara ensam. Säkert undrade hon vad denne främling kunde ha för ärende. Jag hade tänkt ut hur jag skulle börja mitt samtal, hållbart eller ohållbart.

• God dag, god dag, ursäkta mig. Kanske kan jag få fråga lite om vart de olika vägarna här leder? Jag är ute på en liten cykelrunda och tyckte det var trevligt att göra en liten avstickare till några okända byar.

Så förde jag in ämnet på skötseln av en så pass stor gård och försökte glida in på tjänstefolket. Hon omtalade bl. a. att hon och hennes syster ensamma var ägare till gården. Frugan i köket verkade öppen, ärlig och framförallt pålitlig. Så därför bestämde jag mig ganska snart för att avslöja mitt egentliga ärende.

Jag talade om mitt namn och förklarade att vi haft inbrott och att vi hade misstankar om en viss person som var eller hade varit i hennes tjänst. Hon förklarade att hela hennes ”stab” av tjänstefolk var kvar, även en som hon sade ”var på prov”.

Därmed var jag nöjd. Men att han skulle missköta sin frihet med att bli en tjuv här i hennes tjänst hade hon svårt att förstå.

Då frågade jag henne:

• Tror du att jag kan få se på hans rum ett ögonblick?

Det fick jag, och se, därinne på en bänk låg de stulna varorna. Misstankarna hade varit riktiga. Ingen tvekan. Här fanns cigaretter, choklad och även blåstället som blivit stulet.

När jag kom ner till köket bad jag henne att få låna telefonen. Hon förstod nog vad jag tänkte ringa om. Jag stannade kvar en stund, och vi pratade om lite av varje. När jag hörde en bil komma tackade jag för mig och gick ut. Det var polisbilen som jag hade beställt.

I nästa stund kom tjänstefolket tillbaka för middag. Den misstänkte ynglingen förstod genast att han var avslöjad. Hans kommentar till poliserna och mig var lika egendomlig som oväntad:

• Det spelar ingen roll. Jag har haft så hårt och tungt arbete på olika gårdar, jag behöver lite avbrott.”

Så slutade broderns berättelse. I efterhand, när Reinhold 50 år senare skrev ner händelsen, hade han sina funderingar om det varit rätt och riktigt att skicka poliserna på denne yngling i 30-årsåldern för att åter spärras in på anstalt. Vem visste om han kom ut någon gång mer, eller hur länge det dröjde. Han hade ju varit straffad förr, kanske för en obetydlighet mätt efter senare tiders mått.

Reinhold tyckte, att tjuven i alla fall hade varit hänsynsfull. Ingen våldsverkare, ingen skadegörare. Ingenting hade skadats. En gentlemannatjuv om man jämförde med senare tiders stölder, då tjuvarna ofta slog sönder mer än de lyckades stjäla, ofta med obetydliga straff för illgärningarna. Tänk om denne unge kille varit lite mer öppen och berättat om sitt tobaksbegär, en last som tog hårt på hans lilla, lilla inkomst.

Reinhold trodde, att om killen hade lagt fram sina problem för sin arbetsgivare, så hade hon säkert hjälpt honom på ett eller annat vis. Som anställd på en så stor gård hade han säkert kunnat utverka lite extraslantar. Hon var ju förstående, enligt Reinholds bror.

Eller om brodern inte hade ringt polisen den gången, utan bara talat om för killen att han var avslöjad. Och hotat med att göra en polisanmälan. Kanske det hade hjälpt, och killen hade förblivit en fri man även i fortsättningen.

Affärsrörelsen upphörde i mitten av 1980-talet. Men den gamla affären står kvar än i dag som ett monument från svunnen tid. Med sitt naturliga läge vid korsvägen, med inredning och inventarier från förr, blev den ett trevligt utflyktsmål för många från när och fjärran, både ung och gammal. Än i dag finns inredningen kvar.

Blädingeås affär på 1960 talet