November 

Oljelagret i Blädinge, anläggning 143

Under andra världskriget lät den svenska armén och Fortikationsförvaltningen bygga sex stora centrallager för drivmedel, från Boden i norr till Moheda i söder. I Moheda färdigställdes 1944 ett bergrum i Klintaberget för förvaring av 3 000 kubikmeter drivmedel. 1954 tillkom där det så kallade Nya Berget med ytterligare 17 000 kubikmeter lagringsutrymme. Förutom flygbränsle förvarades där även drivmedel till fartyg och vanliga fordon.  

Andra världskriget följdes av det så kallade ”kalla kriget” som varade fram till 1990-talet. Den militära och civila planeringen under det kalla kriget syftade till att hålla Sverige utanför ett nytt krig, alternativt skapa förutsättningar för nationell överlevnad genom ett framgångsrikt motstånd.  Det svenska försvarets främsta mål var att fördröja och slå en fiende så nära våra kuster och gränser som möjligt. Då behövdes en snabb och omfattande mobilisering av befolkning och resurser. I Kronobergs län fanns två infanteribrigader samt fyra flygbaser som skulle mobiliseras i ett krigsläge. Huvuduppgiften för länet var att vid ett fientligt anfall mot Skåne, Blekinge och Ostkusten svara för underhåll och reorganisation av egna stridande förband. Därför anlades i länet ett stort antal förråd med ammunition, drivmedel, sjukvårdsutrustning och annan materiel.

I ett krig behövs stora mängder av drivmedel. Det fanns risker med koncentrationen av tusentals kubikmeter drivmedel i de stora centrallager som byggts under andra världskriget. Och den svåra explosionen1958 i bergsförrådet i Moheda bidrog till ett nytänkande. En vanlig lösning blev de så kallade 100-förråden, dvs. nedgrävda cisterner som vardera rymde 100 kubikmeter. Fördelen med dem var spridningen, så att förbanden snabbare och lättare kunde få tillgång till drivmedel.

I Kronobergs län placerades ett stort antal drivmedelsförråd för att undvika att de olika förbanden skulle bli stillastående i ett inledande krigsskede. Kring flygbaser och i närheten av viktiga kommunikationsleder placerades flera 100-förråd som kunde förse stora förband med drivmedel.

Men även det civila samhällets ständigt ökande behov av oljeprodukter bidrog till utbyggnaden av oljelager. Rädslan för att infrastrukturen skulle kollapsa om det blev oljebrist gjorde att Överstyrelsen för ekonomisk beredskap inrättade runt 40 oljelager runt om i landet. Syftet var att förse civila samhällsinsatser med drivmedel vid en kris- eller krigssituation.

Utbyggnaden av oljelagren efter andra världskrigets slut kan delas upp i tre perioder; 1957-1962, 1963-1969 och 1970-1976. Under den första perioden byggdes reservlagren vid kusterna, men kraven på uthållighet och skydd vid ett eventuellt krig gjorde att man sedan byggde oljelager även i inlandet. Också oljebolag och vissa kustnära kommuner uppförde egna lager.   

Storleken på oljelagren varierade från 30 000 m3 till 120 000 m3 i ett eller flera bergrum. Varje bergrum var som regel 25 meter högt, 20 meter brett, och längden varierade från 60 till 150 meter. Bergtäckningen skulle vara minst 30 meter. Vid utslagning av ordinarie lossningsplatser kunde snabbkopplingsrör och tryckstegringspumpar snabbt inhämtas från avsides belägna förråd där nya platser för lossning kunde upprättas lång från anläggningen.

Oljelagret i Blädinge

Oljelagret i Blädinge uppfördes under den andra utbyggnadsperioden, som jämfört med den föregående karaktäriserades av en drastisk skärpning ifråga om lokalisering. Eftersom lagret var ett skyddsobjekt inom totalförsvaret så var det hemligstämplat. Sekretessen var hög och alla som av någon anledning skulle vistas i lagret undersöktes av SÄPO. Det har berättats att en tekniker som hade till uppgift att undersöka maskineriet när lagret fortfarande användes blev nekad att komma in, eftersom han var gift med en kvinna från Ungern. Det räckte för att eventuellt vara en risk för rikets säkerhet.

Beredskaps- eller fredskrigslagret i Blädinge placerades i ett mindre villaområde vid Blädinge gamla tågstation. Just det faktum att oljelagret låg kamouflerat i ett villaområde gjorde anläggningen speciell. Normalt placerades lagren i obebyggda skogsområden. Den gamla stationsbyggnaden i Blädinge var riven, men intill stationens gamla godsmagasin byggdes en mindre tegelvilla som vid ett första ögonkast inte väckte något större intresse. Dock antydde den något udda fönsterplaceringen, den närmast kala trädgården samt en mindre krankonstruktion bakom villan att den kunde ha en alternativ funktion. Och den här villans främsta funktion var att den utgjorde ingång till de underjordiska utrymmen som var fyllda med diesel och bensin.

Lagret i Blädinge började byggas i mitten av 1960-talet, och 1967 kom de första produkterna, det vill säga diesel och bensin. Lagret låg nära stambanan som försågs med ett extra spår och en lastbrygga. En ledning grävdes ner mellan spåret och oljelagret, vilket gjorde att man lätt kunde pumpa oljan till bergrummen direkt från inkommande tankvagnar – och lika enkelt kunde ta ut och frakta iväg olja på stambanan när den av någon anledning skulle behöva användas.

Utrymmena i villan fungerade som expeditionsutrymmen. En trappa upp från entrén fanns kontor, matvrå, omklädningsrum och toalett. I huset fanns också en larm- och manövercentral för start och stopp av pumparna för in- och utlastning.  

En stentrappa ner från entréplan fanns en låst dörr och bakom den själva hemligheten med huset – en spiraltrappa och en liten hiss som ledde 20 meter ner i marken till oljelagret.  

Ytterligare några trappsteg ner började den utsprängda, oklädda korridoren nere i berget. Golvet i korridoren var cementerat, och i taket hängde långa lysrör. Korridoren var bred och luftig, vilket mildrade känslan av att gå i ett berg långt under marknivån.

Den långa korridoren ledde fram till den så kallade ekonomidelen, som utgjorde själva hjärtat av det underjordiska området, och där personalen kontrollerade pumpningen av oljorna via ett manöverbord. Ekonomidelen var uppdelad i olika rum. Verkstad, elcentral, reservkraftaggregat samt spol- och tvättrum för sanering. Reservkraftaggregatet var tillräckligt stort för att driva anläggningens samtliga funktioner, inklusive tömning av drivmedel, vid ett allmänt elavbrott. Ekonomidelen kunde även användas som skyddsrum, och därför fanns det också ett pentry, några sängplatser och toalett.

Från ekonomidelen ledde sedan en korridor till de sex lagringsplatserna i nummerordning 101 – 106. Med jämna mellanrum fanns larmanordningar och telefoner. Ungefär i mitten av denna korridor låg en oljeavskiljare som renade eventuellt förorenat vatten innan det släpptes ut i sjön Salen. Oljecisterna låg ytterligare några meter under korridorens golvnivå och kunde inspekteras genom pejlingsluckor som också användes vid provtagningar. Det fanns sex ”stationer” för cisternerna, en för varje bergrum/lagringsutrymme. 

På ett lite bredare ställe i korridoren fanns själva centrumet för alla ledningar. Där fanns både ”ingående” och ”utgående” ledningar, och det var där det reglerades i vilket bergrum en viss olja skulle avlämnas eller hämtas.

För att bygga upp oljelagret hade väldiga stenmassor sprängts ut ur berget, och lastbilar hade gått i skytteltrafik för att transportera bort all sten. Några som bodde i bygden fick arbete i det inledande anläggningsskedet.

Bergrummen låg under grundvattennivån, och oljan förvarades enligt principen ”rörlig vattenbädd”, vilket innebar att oljan flöt på vattnet. Beroende på hur mycket olja man ville lagra pumpades vatten in eller ut. För att reglera till- och frånflödet av vatten byggdes ett kraftigt ledningssystem mellan oljelagret och sjön Salen. Eftersom anläggningen var hemlig kunde ett pumphus byggas utan tillstånd vid sjön.

Bild: Modell av hela lageranläggningen. Modellen skänktes till Blädinge hembygdsförening och finns förvarad i källaren på Blädingegården. 

De tre största bergrummen, som innehöll diesel, var 15 meter höga och hela 100 meter långa. De tre resterande lagringsutrymmen innehöll fram till 1986 bensin, men efter det lagrades diesel även i de bergrummen. Sammanlagt hade dessa lagringsutrymmen en kapacitet på 73 000 m3, men lagret var aldrig varit helt fyllt. Som mest lagrades 62 000 m3 i oljelagret.

Längst bort i korridoren, så långt bort från huset man kunde komma, fanns en nödutgång. Bakom några tunga, tjocka dörrar fanns en brant trappa som ledde upp till ett skogsparti bakom villaområdet.

Under en del av anläggningens aktiva tid fanns en anställd tillsynsman/vaktmästare, boende i Benestad strax norr om Blädinge. Han svarade för en fortlöpande tillsyn av anläggningen. I övrigt saknades fast placerad teknisk personal, men underhållet var frekvent och mycket noggrant. Närmaste systeranläggningar låg i Värnamo och i Vilshult utanför Olofström.

Det kalla kriget tog så småningom slut, och beredskapskraven förändrades. Det beslutades att den här typen av lagerhållning skulle avvecklas. I början av 1990-talet togs ett riksdagsbeslut om avveckling av anläggning 143 i Blädinge. Avvecklingen skulle vara klar i slutet av 1990-talet men blev fördröjd in på 2000-talets första årtionde. 

I mars 1995 tömdes alla bergrummen i Blädinge på olja. All den beredskapsdiesel som då fanns lagrad exporterades till Östeuropa. Oljan hade varit lagrad i närmare 30 år och hade en för hög svavelhalt för att få användas i Sverige. Enligt rykten var lukten vid tömningen av bergrummen förfärlig. Man avstod från tågtransporter, och därför fordrades mängder av tankbilar innan berget var tömt.

Ett företag från Värmland (med det passande namnet Jordkullen AB) vann uppdraget att riva ur all elektronik och övrig utrustning. När dessa arbeten var slutförda revs villan och ingångsschakten plomberades för gott 2009.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) svarade för avvecklingen av de anläggningar som tidigare använts för statens civila beredskapslagring av olja. I SGU:s uppdrag låg att sälja oljan, avyttra anläggningar, inventarier och mark samt att miljösäkra anläggningarna för att minimera konsekvenser för omgivningen.

I september 2006, när oljelagret var tömt och anläggningen inte längre var hemlig, fick en medarbetare på Smålandsposten tillfälle att besöka oljelagret i samband med att en tjänsteman på SGU rutinmässigt inspekterade lagerutrymmena. Tre blädingebor följde också med på den guidade turen. Besöket dokumenterades i en tidningsartikel, som varit en av de källor som använts i den här berättelsen om oljelagret i Blädinge.     

Idag används inte det före detta oljelagret alls. Bergrummen har fyllts med grundvatten som naturligt rinner in i bergrummen. För att upprätthålla en stabil nivå pumpas årligen stora mängder överflödigt vatten ut i sjön Salen. På den plats där villan låg växer idag gräs. Ingen ny byggnad har uppförts på tomten. 

Källor:

Kalla krigets Kronoberg, Samuel Palmblad 2005 (Smålands Museum och Länsstyrelsen i Kronobergs län)

Oljelagret i Blädinge – Tidningsreportage i Smålandsposten hösten 2006, av Malin Gustafsson

Drivmedelsanläggningen – Kalla krigets bergsäkra beredskapslagring (fortifikationvast.se)

Efterbehandling av oljelager (sgu.se)