Januari 

Ur Smålandsposten N:o 144 Torsdagen den 17 September 1908.

En tankeväckande skrivning när vi ser utveckling i ett hundraårigt perspektiv av utveckling för Jordbruk och des sidoverksamheter.

Julens firande i Värend under 1800-talets förra hälft. (För Smålandsposten af en allmogeman.) Julen har i alla tider varit en kärkommen gäst. Mycket arbete med förberedelserna till julen får göras, och har så varit förhållandet ej minst under gångna tider. Tröskningen, som då allmänt skedde för hand, med slaga, hvilket upptog en lång tid, skulle om det var bra, vara afslutad före jul. Tidigt om morgnarne, redan kl. 4 t.o.m. kl. 2, var arbetet å logen i full gång.

Som belysning å logen om morgnarne använde man sig af en mycket primitiv lampa. En urholkad kålrot, fylld med skosmörja, hvari en veke blifvit placerad. Skräddare och skomakare som då allmänt gingo omkring i bygden och utförde sina arbeten, hade ett fasligt göre till jul, ty alla ville hafva något nytt i klädesväg till högtiden, annars var det ej bra. Skräddarne fingo derför sitta uppe långt fram på nätterna med sitt arbete. Fotogenlampor voro då ej gängse bruk, utan använde man sig af lyse med stickor. Några lass med kvistfritt furuvirke åtgingos för hvarje år, endast för detta behof. Till julen eller annars vid något högtidligt tillfälle stöptes talgljus. Till julen stöptes s.k. treklynniga ljus.

Slagt och bykning utfördes två och tre veckor före jul. Ölet bryggdes endast några dagar före jul. Mältningen af maltet utfördes i de flesta hem af husmodern sjelf, och skedde i en i badstugan härtill särskildt anbragt ugn. På de ställen, der hemkvarnar funnes, voro dessa strax före brygden ständigt i bruk med att krossa malt. Humle användes mycket som tillsats till ölet. Mycket bröd bakades till jul. Det räckte ända till vårfrudagen. Särskildt bröd bakades till att gifva till de fattiga, som då i stora mängder strax före jul gingo och bådo om julbröd, hvilket jemte något sofvel å de flesta ställen skänktes dem. Något regleradt fattigunderhåll var då ej kommet till stånd.

När inköpen till jul – och äfven till andra tillfällen – skulle göras, måste man företaga den långa resan till staden – Wexiö – dåtida enda afsättningsort för landtmännens i dessa bygder jordbruksalster. Några landthandlande funnos ej på flera mil, men vandrande krämare gingo omkring och sålde kaffe och socker samt åtskilliga kryddor. Hela deras lager var ej större än det rymdes i en låda som bars på ryggen. Förbrukningen af kaffe var ej stor. Ville man rigtigt slå på stort köpte man till jul ett skålpund kaffe samt lika mycket socker. Utgifterna till hela julinköpet borde ej ha uppgått till mer än 3 – 4 kronor. De flesta julinköpen, förutom lutfisken, gjordes vid ”Thomasmässo”, dåtida sista torgdagen före jul.

Det hette då på småländskt talesätt ”Thomasmässo-da´ är det marknad i var sta´”. Julbränvinet var då en nödvändighetsvara och kunde ej undvaras i något hem, ej ens i fattigmans. Priset var ej högre än 67 öre á 1 kr pr. kanna. Så fort julskurningen skett, breddes långhalm på golfvet som fick ligga till julaftonsmorgon, och ersattes då med friskt afhackadt granris. Julaftons morgon eller dagen innan 124 gingo soldaterna omkring och togo upp sina s.k. julkost. Denna utgjordes med en kaka af bröd, sofvel, ljus, samt en kappe malt, pr. hvarje rotehållare. Förplägade blefvo de dugtigt, ty ingen ville vara sämre att bjuda. Innan julduken om julafton blefvo uppsatt, var ej rätta julstämningen inne. Julduken fästes i taket framme vid gafveln emellan de båda väggfasta sängarne.